Konsten som exil
I exilen talar bilderna till varandra, de kommenterar varandras predikament. Så kan man läsa Alexandra Skarps och Peter Wiklunds målningar, som en tvillingkommunikation via knastrig ledning. Bruset färgar orden, beskrivningarna studsar och förvandlas, som i en viskningslek.
Och visst kan man påstå att Wiklund bygger världar där Skarps gestalter skulle kunna leva, att de reser skydd för hennes figurers hudkänslighet.
Här finns också en strukturell överensstämmelse som tycks mer än bara tillfällig, en kongenialitet i tanke och tillämpning som verkar förbehållen vissa konstnärspar.
Men Alexandra Skarps ansikten och kroppar, lösgjorda från alla anatomiska begränsningar, skapar också sin egen värld, sitt eget scenrum. Sällan spelar de mot en begränsande omgivning eller en definierad rumsmodell. Centrum ligger i figurernas fiktiva hjärtan, dessa känslokapslar som ger inkännandet inviter.
För Peter Wiklund är rumsligheten mer än bara fysisk: väggar, dörrar och trappor är tillståndstecken snarare än byggmoduler. Den lossnande rappningen, hålen i golven, lapptäcket av brädstumpar - alla dessa förfallets sorgsamma yttringar återfår i Wiklunds målningar sin kraft i nya sammanhang, i nya roller.
Skarp och Wiklund räds inte konstnärliga förvandlingsprocesser, inte sökandet efter bortomspråkliga tillstånd. I de gradvisa förskjutningarna finns en brobyggariver – inför varandras bildvärldar, men också inför en samtida konstuppfattning. Mitt i den våldsamma turbulensen söker de värja sina liv och sina tankar. Samtidigt vänder de sig utåt med berättandets medel. De ringar in sina konstnärskap och gör sig begripliga inför sig själva, därmed också för andra.
Sökandet efter strukturer som bottnar i sanna erfarenheter kräver ständiga ställningstaganden, det kräver en mental distansering som möjliggör urskiljandet av det personliga från det privata.
Alexandra Skarps gestalter kan sägas vara exempel på en sådan distinktion. Känslan som de förmedlar är inte avsedd att vara autobiografisk, men man kan ändå läsa figurerna som upplevelsefyllda. För den utomstående framstår kanske deras ansikten som förvrängda, med stora ögon och förvridna kroppar – ett slags utomjordingar. Men titeln ”Alien” som Skarp använder sig av är snarast ett samlingsbegrepp för mentala tillstånd, inte fysiska. Utanförskapet ligger under huden, deformation är bara det yttre tecknet.
Även Peter Wiklund söker extrahera det personliga ur det privata. Avsikten är inte att man skall missta de flagnande väggarna för Wiklunds egna. Men man anar, liksom hos Alexandra Skarp, att tankarna och intrycken fått näring ur den egna vardagens observationer. I de måleriska konstruktionerna sammanför han objekt som först kan tyckas oförenliga, samtidigt som bildfokus ofta hamnar på oväntade ställen. Istället för väggen kan tegelstenarna ges huvudrollen. Detaljerna omkullkastar på så sätt den linjära avläsningen, blicken störs och tanken väcks.
Skarp och Wiklund söker båda efter det allmänmänskliga, efter det som förenar jag och du. Insikten om i vad detta allmänmänskliga består är själva förutsättningen för konsten som språkligt medium, för inlevelsen och för en verklig kommunikation. Detta sökande är konstens exil, det är flykten in i begripligheten.
Stockholm i januari 2012
Leif Mattsson
Konstnär och skribent
Och visst kan man påstå att Wiklund bygger världar där Skarps gestalter skulle kunna leva, att de reser skydd för hennes figurers hudkänslighet.
Här finns också en strukturell överensstämmelse som tycks mer än bara tillfällig, en kongenialitet i tanke och tillämpning som verkar förbehållen vissa konstnärspar.
Men Alexandra Skarps ansikten och kroppar, lösgjorda från alla anatomiska begränsningar, skapar också sin egen värld, sitt eget scenrum. Sällan spelar de mot en begränsande omgivning eller en definierad rumsmodell. Centrum ligger i figurernas fiktiva hjärtan, dessa känslokapslar som ger inkännandet inviter.
För Peter Wiklund är rumsligheten mer än bara fysisk: väggar, dörrar och trappor är tillståndstecken snarare än byggmoduler. Den lossnande rappningen, hålen i golven, lapptäcket av brädstumpar - alla dessa förfallets sorgsamma yttringar återfår i Wiklunds målningar sin kraft i nya sammanhang, i nya roller.
Skarp och Wiklund räds inte konstnärliga förvandlingsprocesser, inte sökandet efter bortomspråkliga tillstånd. I de gradvisa förskjutningarna finns en brobyggariver – inför varandras bildvärldar, men också inför en samtida konstuppfattning. Mitt i den våldsamma turbulensen söker de värja sina liv och sina tankar. Samtidigt vänder de sig utåt med berättandets medel. De ringar in sina konstnärskap och gör sig begripliga inför sig själva, därmed också för andra.
Sökandet efter strukturer som bottnar i sanna erfarenheter kräver ständiga ställningstaganden, det kräver en mental distansering som möjliggör urskiljandet av det personliga från det privata.
Alexandra Skarps gestalter kan sägas vara exempel på en sådan distinktion. Känslan som de förmedlar är inte avsedd att vara autobiografisk, men man kan ändå läsa figurerna som upplevelsefyllda. För den utomstående framstår kanske deras ansikten som förvrängda, med stora ögon och förvridna kroppar – ett slags utomjordingar. Men titeln ”Alien” som Skarp använder sig av är snarast ett samlingsbegrepp för mentala tillstånd, inte fysiska. Utanförskapet ligger under huden, deformation är bara det yttre tecknet.
Även Peter Wiklund söker extrahera det personliga ur det privata. Avsikten är inte att man skall missta de flagnande väggarna för Wiklunds egna. Men man anar, liksom hos Alexandra Skarp, att tankarna och intrycken fått näring ur den egna vardagens observationer. I de måleriska konstruktionerna sammanför han objekt som först kan tyckas oförenliga, samtidigt som bildfokus ofta hamnar på oväntade ställen. Istället för väggen kan tegelstenarna ges huvudrollen. Detaljerna omkullkastar på så sätt den linjära avläsningen, blicken störs och tanken väcks.
Skarp och Wiklund söker båda efter det allmänmänskliga, efter det som förenar jag och du. Insikten om i vad detta allmänmänskliga består är själva förutsättningen för konsten som språkligt medium, för inlevelsen och för en verklig kommunikation. Detta sökande är konstens exil, det är flykten in i begripligheten.
Stockholm i januari 2012
Leif Mattsson
Konstnär och skribent
Samtidigt i Hägersten
Likt en Gulliver med ett par jättelika fotsulor riktade mot betraktaren vilar en av Peter Wiklunds ensamma figurer ovanpå en knölig säng. De överdrivna perspektivförskjutningar påminner om dem vi möter i seriernas värld och influenserna kommer bland annat från undergroundtecknare som Robert Crumb, skaparen av Fritz the Cat. Det finns även gott om klassiska influenser i de ödsliga landskap som möter betraktaren. Den avskalade målningen ”Rosa stoder”, med tre nedsågade stubbar, var och en med tydligt redovisade snittytor, för tankarna till Goyas stympade figurer. Det är ett förtätat måleri och Peter Wiklund bearbetar varje målning med små penslar.
Peter Wiklund bjuder den här gången in betraktaren till den anonyma förorten eller det slitna industriområdet i surrealistisk tappning. Liksom i drömmen är miljöerna både detaljerade och ologiskt sammansatta.
Målningen ”Pelarsalen” visar en ensam vandrare på en linjerät väg mellan omänskligt höga husväggar. I fjärran väntar ett obestämt intet, en slutstation i leverpastejrosa. Orienteringen i bilden förvirras av att stenarna längst in i bilden är lika detaljerat utförda som de i förgrunden.
Murarna som kantar gatan och den ändlösa vägen hänger heller inte riktigt ihop. De oregelbundna gatstenarna blir jättelika och bildar en stenöken i denna samtida Golgatavandring.
I en annan målning, ”Filosofens uppgång”, har den markerade stenläggningen ett helt annat anslag. De omsorgsfullt målade tegelstenarna känns närmast som ett musikaliskt experiment och en dörr har lämnats öppen i husfasaden. Genom dörröppningen anas ett djup som står i kontrast till den platta, kulissliknande fasaden.
Peter Wiklunds bildvärld kan föra tankarna till scener. Ibland är det som att betraktaren introduceras till en plats precis före eller efter en avgörande händelse. Någon har lämnat en resväska tillsammans med en obestämd rekvisita vid ett stup. I en annan målning tycks en koffert flyta bort mot en avlägsen horisont.
Ulrika Sten, Stockholm 2010.
Peter Wiklund bjuder den här gången in betraktaren till den anonyma förorten eller det slitna industriområdet i surrealistisk tappning. Liksom i drömmen är miljöerna både detaljerade och ologiskt sammansatta.
Målningen ”Pelarsalen” visar en ensam vandrare på en linjerät väg mellan omänskligt höga husväggar. I fjärran väntar ett obestämt intet, en slutstation i leverpastejrosa. Orienteringen i bilden förvirras av att stenarna längst in i bilden är lika detaljerat utförda som de i förgrunden.
Murarna som kantar gatan och den ändlösa vägen hänger heller inte riktigt ihop. De oregelbundna gatstenarna blir jättelika och bildar en stenöken i denna samtida Golgatavandring.
I en annan målning, ”Filosofens uppgång”, har den markerade stenläggningen ett helt annat anslag. De omsorgsfullt målade tegelstenarna känns närmast som ett musikaliskt experiment och en dörr har lämnats öppen i husfasaden. Genom dörröppningen anas ett djup som står i kontrast till den platta, kulissliknande fasaden.
Peter Wiklunds bildvärld kan föra tankarna till scener. Ibland är det som att betraktaren introduceras till en plats precis före eller efter en avgörande händelse. Någon har lämnat en resväska tillsammans med en obestämd rekvisita vid ett stup. I en annan målning tycks en koffert flyta bort mot en avlägsen horisont.
Ulrika Sten, Stockholm 2010.
I VARDAGENS STADSDEL – ENEBLOM, WIKLUND OCH LINDUNGER.
Niklas Enebloms och Peter Wiklunds målningar lyfter på varsitt sätt fram storstadens och infrastrukturens tålmodiga tjänare. Vägar, radiomaster, vägskyltar, broar och kulvertar friläggs och synliggörs. Eneblom är berättaren där situationer eller händelser utspelar sig i miljöerna medan Wiklund visar oss en annan, gåtfull sida av en till synes trivial stadsarkitektur och dess bärande konstruktioner. Om de båda, i sina respektive konstnärskap, kan sägas arbeta med stadens rum så ägnar sig Germund Lindunger åt bostadens. Han botaniserar bland hemmets material och mönster och återanvänder det på ett nytt sätt i sina skulpturer. Möjligen skulle det gå att påstå att de tre konstnärskapen ”kommunicerar” med varandra. Men i ärlighetens namn är det nog snarare så att de befinner sig inom hör- och synhåll för varandra i vardagens mest oväntade poetiska stadsdel.
Peter Wiklund tar sig an anspråkslösa arkitektoniska element på ett sätt som liknar drömmarna eller kanske minnets logik. Han tycks finna sina motiv strax utanför stadskärnan, där gångtunnlar och brofästen inte ens riktigt räknas till storstadens hektiska och uppmärksammade trafiksystem utan gör sin oglamorösa plikt lite vid sidan om. I Wiklunds målningar förändras den lika åsidosatta som ändamålsenliga arkitekturen och upprättar nya regler för dess välbekanta funktioner, former, ytor och skalor. En grupp pelare, på ett allt annat än fast fundament, sträcker sig snarare upp mot intet än mot det tak som de rimligtvis bör hålla upp. En trappa avbildas utan ledtrådar varifrån eller vart den leder. Ett hus har lösgjort sig från marken och svävar fritt i luften med sina betongplintar. Det finns ett dekorativt drag i Wiklunds bilder, ett ihärdigt upprepande av former i murat tegel, stensättningar och träpanel. Färgerna tycks ha filtrerats genom ett halvt omedvetet tillstånd och ömsom infogats i en nedtonad drömlik skala, ömsom i en starkt lysande. Det hela kanske kan sammanfattas konstnärens målningar av vägskyltar – välkända angivelser om riktning, ordning och användning i vår stadsmiljö visar helt andra inneboende möjligheter.
Annika Wretman, Stockholm 2008